Härlig läshörna i biblioteket. Howard fåtöljen med fårskinn passar fint till urtavlan på väggen som suttit i en klocka från Frankrike.

Skevt & charmigt på Närstad gård

Artiklar ur tidningen | Ur nummer: 9/2012
Av Charlotte Breimer Törnqvist Foto Klas Sjöberg

Pia och Claes Söderhielm bor i Östergötlands bördiga kulturlandskap, en bit utanför den stillsamma staden Åtvidaberg. Högresta och knotiga ekar sträcker sig mot en klarblå himmel. Asfalt övergår till grusväg.
Närstad gård ligger uppe på en höjd. Nedanför på fälten springer hjortarna fritt. En liten å flyter diskret parallellt med grusvägen. Det här är gamla anrika gruvmarker. Här finns en koppargruva med anor tillbaka till 1200-talet. Ett gruvväsen sägs ha vaktat gruvan som var i bruk ända fram till 1800-talet. Detta bergsrå eller ”Gamla mormor” som hon också kallades har givit orten det trivsamma och beskyddande namnet Mormorsgruvan.
För drygt två decennier sedan flyttade Pia och Claes hit. Gården ägdes då av Sveriges enda baroni, Adelswärd, och såldes tillsammans med en 8 600 kvadratmeter stor tomt och några tillhörande byggnader. Sedan dess har paret gjort en helrenovering av gården.
– Trots 1950-talsinredning, dystra tapeter och heltäckningsmattor föll vi för huset, berättar Pia. Det ljus som fullkomligen flödade in genom de gamla glasrutorna gjorde att vi såg potentialen. Spegeldörrarna var orörda och trägolvet var intakt under mattorna. Pia och Claes förälskade sig genast i husets proportioner och i omgivningarna.

Byggnaden är ett reveterat timmerhus från 1860-talet, målat i en milt solgul ton. Planlösningen påminner om prästgårdarnas sexrumsindelning med rum i fil.
– Huset är så lagom i storlek. Det är varken för litet eller för stort, säger Pia som är mycket nöjd att det inte är större än 300 kvm.
– Vi vill att det ska kännas att varje rum har liv, att huset används.
Paret har inrett hemmet med antikviteter de köpt på auktioner, mässor och hos antikhandlare.
– Jag letar efter föremål som utstrålar själ, säger Pia och förklarar att saker måste kännas äkta. Slitaget får gärna vara flera hundra år gammalt. När Pia är på auktionsvisningar och i butiker är det inte ovanligt att hon hittar något charmfullt alldeles intill dyrbara och exklusiva saker som ofta tar all uppmärksamhet. Hennes blick fastnar i stället på det skeva och charmiga som kräver en stunds betraktelse.
– Det är känslan i en målning eller hos ett konsthantverk som ger föremålet utstrålning. Att upptäcka detaljerna kan ta lite tid och det är viktigt att ge gamla ting tid.
Claes kikar helst på möbler när han är på antikmässor och auktioner.
– Småsaker är inte riktigt min grej, förklarar Claes.
Mittemot Närstad gårds huvudbyggnad ligger bodlängan som blev stall när döttrarna var små, men som i dag är omvandlat till en del av butiken Mormorsgrufwans Antik. Här har Pia även inrett ett sött gästrum.
– Vi har kvar många av våra vänner från Brommatiden, berättar Pia, och när de kommer och hälsar på får de bo i gästrummet.

Pia och Claes har inte ångrat att de lämnade huvudstaden för ett liv på landet, men förstår att det kan vara ett stort steg för många.
– Jag tror att det som skrämmer mest är risken att bli bortglömd, säger Claes. Många är nog helt enkelt rädda för att inte befinna sig där jobben finns och där alla andra bor. Jag har haft förmånen att jobba härifrån och besöker ofta Stockholm i mitt yrke. Jag har båda liven så att säga, och man blir faktiskt inte bortglömd när man flyttar till en mindre ort. De riktiga vännerna behåller man och dessutom får man nya vänner och kanske också ett lugnare liv. Man hinner njuta mer.
Äldsta dottern, Anna, var intresserad av ridning redan som barn så det var inget problem att övertala henne att familjen skulle flytta från Stockholm och bosätta sig på landet när flickorna var små. Anna fick en egen häst och systern Petra önskade sig en katt.
För Pia, som också är mycket intresserad av matlagning, bidrog flytten till många fördelar. Redan under våren finns det gott om svamp i skogen, i synnerhet murklor. Tillsammans med Claes och 9-åriga labradoren Esmé och norfolkterriern Sydney, som nyligen fyllde 4 år, går hon på svampjakt hela hösten. Svampskörden räcker till många delikata middagar.
I det söderhielmska hemmet serveras helst mat som tillagats av närproducerade råvaror.
– Vi äter gärna kött från Skönero, berättar Claes.
Intresset för antikviteter delar Pia och Claes, men att de skulle komma att driva antikbutik var inget de hade planerat. I takt med att hemmet skulle möbleras köpte de in antika föremål och möblemang. När de ville byta ut vissa möbler kunde ett och annat skåp hamna i magasinet.
– Några frågade om de kunde få köpa möbler vi ställt undan, säger Claes. Då föddes idén om en antikhandel.

Hemmet är inrett med målade allmoge- och herrgårdsmöbler från barock, rokoko och gustaviansk tid. På väggarna hänger mustigt måleri, såväl dunkla 1700-talsporträtt som modernt måleri i klara färger. Djurskulpturer förekommer i samtliga rum, i synnerhet hästmotiv.
– Vårt hem förändras hela tiden, vi möblerar om, saker byter plats, säger Pia. Jag vill ha ett fritt förhållningssätt till föremålen. Trivs man inte med något, ja då ska man sälja det. Jag köper med hjärtat.
Pia är uppvuxen på västkusten och i släkten fanns en gård från 1600-talet. Hon minns barndomens somrar då hon njöt av alla gamla saker i huset. Här grundlades inresset för det gamla.
– Det är något tryggt med äldre saker, säger hon.
Claes tycker om att snickra och skapa och han hjälper Pia med renovering som kräver krafttag. Tillsammans skrapar de bort gammal färg på skåp och stolar. Det märks att båda uppskattar att ha gemensamma projekt och att samarbeta. Senaste projektet är att renovera ett av torpen intill huvudbyggnaden.
– Att arbeta praktiskt med byggnadsvård är oerhört lärorikt och antiklivet är verkligen en livsstil som går utmärkt att kombinera med ett liv på landet, förklarar Claes.
Året var 1860
karl XV, kung av Sverige och Norge, kröntes. Kungen var mycket road av konst, både som utövare och samlare. I hans ägo fanns över 500 målningar och en stor del av dessa ingår idag
i Nationalmuseets skandinaviska samlingar. Det här var också året då passtvånget upphävdes för alla som reste inom landet och som korsade Sveriges gränser.

Parens antiktips
• Välj naturligt slitna föremål – det ger hemmet själ.
• Satsa på målade möbler från 1700- och 1800-talen.
• Blanda folkkonst med mustiga barockföremål.
• Glöm inte bort tavlorna! Målningarna får gärna vara mörka eller färgstarka.
• Våga släppa taget om arvegods du inte trivs med. Sälj och köp det du verkligen tycker om!

Gården har en trevlig planlösning. Pia och labradoren Esmé rör sig genom de tre rum som ligger i fil. En gustaviansk duchesse brisée skymtar i förgrunden.

Frun i huset samlar på hästskulpturer, den här är ett par hundra år gammal och står på en skänk från barocken. Den stora målningen var ursprungligen en förlaga till en verdure – en vävd tapet.

Runt slagbordet från tidigt 1800-tal samlas familjen gärna för middagar och högtider. Rokokostolarna är arvegods. Tavlan på väggen, med text från Matteusevangeliet, satt tidigare på ett innertak i en gästgivaregård.

På byrån från tidigt 1800-tal bildar orientaliska urnor och bojaner ett vackert stilleben.

Det stora sen barock-skåpet är fyllt av trä-figuriner. På golvet ett barockskrin från 1600-talet med avancerat skuret akantusmönster.

Kolonnskåp från Rådman Nils Asplinds verkstad, cirka 1800, intill en Gripsholmsfåtölj. Hammarklaver av Pehr Lindholm som var klavermakare i Stockholm under 1700-talet.

Svartmålat nätt kabinettskåp från senbarocktid med gravyrer på skåpsluckorna.

Pia och Claes med charmiga hunden Sydney.