Smirre tycker att klä av granen är buskul!

Äntligen åkte granen ut!

Igår åkte äntligen granen ut! Jag vet, den skulle ju ha åkt ut i måndags på Tjugondag Knut, men så blev det inte. Har gått i flera dagar och bävat mig över att släpa ut det nästan tre meter höga och intensivt barrande växten tvärs över salongsmattan och ut genom entrén. Tanken kändes ganska olustigt. Och att ta genvägen ut genom verandadörrarna var det inte tal om, då jag ägnat en halv dag åt att vinterisolera dem (men mer om det en annan gång).

Alla dessa stickiga barr! Jag funderade lite på att göra en Carl Braunerhielm och låta granen stå kvar för alltid. Ni som inte vet vem Carl Braunerhielm var så kan jag lite kort berätta att han var ett äkta Eskilstunaorginal som på många sätt utmärkte sig, bland annat genom att låta julpyntet stå kvar året runt, år efter år – och då även granen!

Smirre, vår busiga och mysiga nio månaders kisse, hade gärna sett att granen fått stå kvar. Succesivt hade han med stort nöje hjälpt till att plockat ner all dekoration på den nedre delen och med hjälp av sin päls spridit barr lite överallt i huset.

När jag tillslut klädde av granen påminde ljudet från fallande barr om ett väl tilltaget sommarregn. Men hur många barr har en gran egentligen? Plötsligt fick jag idén att slå med ett kvastskaft på alla grenarna och på så sätt få alla barren att ramla av på ett och samma ställe. Strax stod där ett ynkligt och barrlöst träd (som påminde om Braunerhielms gran) och som var hur lätt som helst att transportera ut ur huset. De nedre och spretigaste grenarna knipsade jag av först och gjorde till barnens förtjusning en vild brasa av i öppna spisen i köket. Nu är ordningen återställt och Smirre får hitta något annat bus, vilket säkert inte blir svårt!

Så här fin var granen på julaftonsmorgonen, även om kissen Smirre redan hunnit klättra några varv i den.  Lovisa leker förväntasfullt med någta klappar i sällskap av labradoren Tosie. Och ja, det är prästgården som pepparkakshus.

Så här fin var granen på julaftonsmorgonen, även om kissen Smirre redan hunnit klättra några varv i den. Lovisa leker förväntasfullt med några  klappar i sällskap av labradoren Tosie. Och ja, det är prästgården som pepparkakshus.

 

 

Den här granen, med lite pynt på, hade platsat hemma hos Carl Braunerhielm. Och för den som gått om kring och undrat kan jag berätta att en nästan tre meter hög gran har dryga en hink full med barr.

Den här granen, med lite pynt på, hade platsat hemma hos Carl Braunerhielm. Och för den som gått omkring och undrat kan jag berätta att en nästan tre meter hög gran har dryga en hink full med barr.

 

Kommentarer

Kommentera

Etiketter: