Château med svenskt fika

Av Helena Höjenberg Foto Ingalill Snitt
Nu kan man få kanelbullar på franska Château de Champchevrier. Och bakom slottskapellet frodas en äng som för tankarna till svensk midsommar. Förklaringen stavas greve Gustaf Hamilton.

– Det känns egendomligt att jag står här, på ett slott i mellersta Frankrike, i full färd med att baka kanelbullar, säger Gustaf Hamilton.
Man är onekligen beredd att hålla med honom. Men kanelbullsmysteriet visar sig ha en naturlig förklaring. Gustaf Hamilton är gift med Laurence Bizard, vars föräldrar bor på Château de Champchevrier. Och hit till slottet utanför Tours åker de på helgerna och när svärföräldrarna behöver hjälp av olika slag. Nu håller de även på att iordningställa en egen bostad på slottet. Framförallt under sommaren blir det många resor hit eftersom Champchevrier, med sina salar fyllda av unika gobelänger och tavlor, då är öppet för besökare. Förra säsongen introducerade Gustaf den svenska specialiteten i slottskaféet. Men eftersom kanelbulle är omöjligt att uttala för en fransman har den fått namnet le délice de baron – ”baronens glädje” . Gustafs svärfar Pierre Bizard blev nämligen galet förtjust första gången han smakade vårt ursvenska fikabröd. Laurence, som håller på att lära sig svenska, är väldigt glad över att hennes man tycker om att delta i alla sysslorna på slottet.
– Jag vet inte om det är typiskt svenskt, men Gustaf är jordnära, väluppfostrad och rolig, säger Laurence. Ja, bara det att han faktiskt ägde ett par gummistövlar när vi träffades! Det underlättar att dela tillvaron med någon som har samma inställning till livet.
– Tack, det var snällt sagt, säger Gustaf. Men allt det här är ju så väldigt roligt! Som ett stort äventyr, fast på allvar.
Slottet och dess historia är också väldigt spännande. Redan på 1000-talet ägde Huges de Champchevrier ett fort här. Hans ättlingar stred förtjänstfullt i det första korståget. Några sekel senare blev en riddare i ägarfamiljen tillfångatagen, under ett av de många krigen mot engelsmännen. Även han kom att spela en roll i historien, då han hade ett finger med i spelet när engelske kungen, den fromme Henrik VI, gifte sig med en flicka från trakten; Marguerite d’Anjou. De västra delarna av dagens Frankrike var då engelskt territorium, men blev nu franskt. När renässansen slog igenom kom dock trakten främst att präglas av italienska influenser.
Under franske kungen Frans I blev Loire ett politiskt och kulturellt centrum. Många slott byggdes och runt år 1550, när Frans son Henrik II regerade, uppfördes dagens Champchevrier, i äkta renässansstil förstås. Slottets kapell lär dock vara ännu något äldre, de första anteckningarna därifrån är från 1540. Och det var här som Gustaf och Laurence vigdes till man och hustru. Laurence är tionde generationen på slottet. För mer än 280 år sedan köptes egendomen av hennes anfader, som upphöjdes till baron av Ludvig XV. Faktum är att möbelgruppen i den magnifika musiksalongen stod här redan då, och att se så gamla möbler som aldrig flyttats är väldigt ovanligt i franska slott. Här finns det mesta kvar från tiden före revolutionen, och Laurence tror att det kan ha berott på att relationerna mellan hennes familj och traktens folk var ovanligt goda. Eller att man helt enkelt lyckades gömma undan det mest värdefulla. För under revolutionen blev slottet delvis sönderslaget, men inte allvarligare än att skadorna kunde repareras. Värre var att baronen blev fängslad i flera omgångar.
– Till sist bestämdes det att han skulle skickas till Bastiljen i Paris, för att giljotineras på Place de la République, berättar Laurence. Men just då föll Robespierres skräckvälde, och dödsdomen upphävdes.
Om väggar ändå kunde tala … Man kan bara ana all dramatik som utspelat sig här. I en av paradsalongerna vet man i alla fall med säkerhet att Ludvig XIII har sovit – på en hötapp! Den unge kungen kom på besök 1619 för att jaga duva, och det var så varmt att han hade svårt att sova. Man bar då in svalt hö som kunde han lägga sig till rätta i. Kanske hängde redan då de exceptionella gobelängerna på väggarna. De föreställer kärlekspar bland de romerska gudarna och trots att de är 400 år gamla är det fortfarande vacker lyster i färgerna. I porträttsalongen, där stora jaktmiddagar brukar hållas, berättar Laurence om den ovanliga spisen som ser ut som ett flammande kanonrör.
– Det är en prototyp för stora vaktsalen på kungens Versailles. På 1800-talet var det en av mina anfäder som räddade den ur ett slott som höll på att förfalla.
Gustaf har inte vuxit upp i vare sig slotts- eller lantmiljö, utan i Stockholms innerstad, men han har snabbt lärt sig att uppskatta livet här. Just nu lär han sig rida. Egendomen är nämligen känd för sin parforcejakt, jakt till häst med hundar. Jakten går till så att ett färskt hjortspår letas upp på morgonen och en flock hundar släpps på spåret och efter följer ryttare i vackra rockar och med glänsande mässingshorn. Skådespelet brukar ses av hundratals åskådare. Det ska dock sägas att hjorten lurar bort hundarna ganska lätt, och om det sker slutar man jaga den dagen. Laurences pappa har med ålderns rätt slutat att jaga, men är fortfarande engagerad i hundarna. De är av rasen anglo-française och har avlats fram på slottet under många hundra år. För tillfället finns det 130 hundar i uthusen några hundra meter bort. Deras utdragna ylande avslöjar när det är dags för utfodring. Gustaf, som tidigare jagat på svenskt vis med hagel och kula, räknar med att snart kunna delta i de här ganska krävande jaktritterna över stock och sten. Och tillsammans med Laurence funderar han på att öppna dem för svenskar.
– Vi tror att många duktiga ryttare skulle tycka att det vore spännande att komma hit under en helg och vara med. För det är en stor upplevelse, dels att rida, dels att uppleva den här urgamla kulturen. Och inte minst den sociala delen, som den efterföljande jaktmiddagen på slottet.
Redan nu tar Laurence och Gustaf emot svenska konferensgäster. Logi kan ordnas för 22 personer, och det finns planer på att utöka med ytterligare några rum på vinden. Fast innan dess vill de öppna en liten restaurang i en del av stallet och renovera några rum i slottet där de själva ska bo. Och förstås – baka kanelbullar.

I porträttgalleriet finns en mycket speciell spisprototyp som ursprungligen beställdes till slottet i Versailles.

I porträttgalleriet finns en mycket speciell spisprototyp som ursprungligen beställdes till slottet i Versailles.

Kommentarer

Kommentera

2CF050767

Njutbart lantliv på Hornsunds gård

För mer än ett kvarts sekel sedan lämnade Madeleine och Carl Gustaf Mörner storstaden för Hornsunds gård. Här lever de som landsbygdsbor med hjärtat där naturen och friheten finns. Res med Gods & Gårdar – upplev Skottland i höst Det kan vara svårt att motstå frestelser. När Madeleine kom till Hornsunds gård i mars 1985 […]

Hjuleberg_01

Danskt arv på Hjuleberg

På godset Hjuleberg är det danska släktskapet väl synligt i både konst och arkitektur.

Jordberga fick sitt barockinspirerade utseende 1906 med hjälp av den danske arkitekten Glaesel. Till höger: Idéerna är många, men till en början är det viktigast för Carl-Adam och Marie att sätta sig in i den nuvarande verksamheten.

Nya tider på Jordberga

Inte ännu, men snart. På Jordberga gods i Skåne ska Otto och Catherine von Arnold lämna över stafettpinnen till äldste sonen Carl-Adam med fru Marie – ett generationsskifte som präglas av såväl traditioner som nytänkande.       Kommentarer Kommentera

1IMG_9509

Titta in i skånegården som det tog 25 år att färdigställa

Den gamla fyrlängade skånegården var i princip i spillror. Under ett kvarts sekel har Lena och Henrik Hellberg skapat ett charmigt och välkomnande hem byggt på kunskap och gediget hantverkskunnande. Prenumerera på Gods & Gårdar! Ett kvarts sekel, det är 25 år. Så lång tid har det tagit för Lena och Henrik att få sin […]

Huvudbyggnaden uppfördes 1772–73 av Carl Johan Ridderstolpe efter ritningar av Johan Sebastian af Uhr.

En dag att minnas på Fiholm

När Ninna och Christian Ivarsson skulle gifta sig var det naturligt att ha bröllopet på hennes släktgård Fiholm vid Mälarens strand. Det blev en oförglömlig dag.