Välkommen till ett slott som dignar av konstskatter. Här möter du en unik miljö som har stått orörd sedan 1926. Som om ägarinnan Emilie Piper bara gått ut ett slag.

Välkommen till ett slott som dignar av konstskatter. Här möter du en unik miljö som har stått orörd sedan 1926. Som om ägarinnan Emilie Piper bara gått ut ett slag.

Det kan kännas högtidligt, nästan en smula förbjudet, att trava in bland en slottsdams toalettartiklar, medikamenter och linneförråd. Men det var precis så som grevinnan Emilie Piper ville ha det. Det är 84 år sedan hon dog. Sedan dess har tiden stått stilla på Löfstad slott som står insvept i grönskande lindar och ekar, blickande ut över Löfstadsjön. Det pampiga 1600-talsslottet med sina 40 möblerade rum är ett sagolikt potpurri med avlagringar från tre sekler, i dag ett högst levande museum. Slottet dignar av antikviteter och praktfulla klenoder. Mixen av stilar, hemkänslan och Emilie Pipers ständiga närvaro gör Löfstad unikt, säger slottsintendenten Tova Sylvan, som är anställd av Östergötlands länsmuseum. Besökarna kliver rakt in bland grevinnans syskrin, toalettartiklar, boksamlingar och middagsinbjudningar, in bland köksredskapen, blommorna i salongerna och seldonen i stallet.

Emilie Piper som hon såg ut i sin krafts dagar.

Emilie Piper som hon såg ut i sin krafts dagar.

– Emilie Piper var den sista av nio privata ägare, alla i samma släktled från byggherren Axel Lillie och hans hustru Christina Mörner. Alla satte de sin tidsprägel på inredningen, berättar Tova Sylvan. Emilies föräldrar anslog en pompös 1800-talsstil – nyrokoko och nybarock med tunga tyger, draperingar och fransar som Emilie både lättade upp och förstärkte. När hennes livsverk som ogift slottsdam gick mot sitt slut testamenterade hon allt till allmänheten. Hennes säng står bäddad som hon lämnade den med den grevliga kronan på kuddarna och ett sidentäcke med franska liljor, som tillhört Marie Antoinette. Det sägs att Emilies farfars morbror Axel von Fersen d y hade ett förhållande med den franska drottningen och försökte hjälpa familjen att fly undan revolutionen.

Sidentäcket med franska liljor har tillhört Marie-Antoinette.

Sidentäcket med franska liljor har tillhört Marie-Antoinette.

– Ja, flera fantastiska livsöden är kopplade till ägarna på Löfstad. Baksidestexten på en sprucken lagad tallrik skvallrar till exempel om att på denna åt riksmarskalken Axel von Fersen sin sista frukost innan han lynchades i Stockholm den 20 juni 1810. Men det är Emilie Piper som har lämnat de starkaste avtrycken åt eftervärlden, i och med hennes kall att förvalta det slott som blev hennes när fadern Charles-Emil Piper avled 1902 och Emilie löste ut sin syster Sophie.
– Det ska betänkas att Emilie fram till 45 års ålder stod under sin fars förmynderi och först efter hans död fick det fulla ansvaret för sitt liv och lantegendomen.

Med häst och vagn ”promenerade” Emilie Piper i den engelska parken nedanför slottet.

Med häst och vagn ”promenerade” Emilie Piper i den engelska parken nedanför slottet.

Hon träffade aldrig rätt på äktenskapsmarknaden. I stället reste hon, och kanske var det under en utfärd i Frankrike som hon, som arvtagerska, bestämde sig för att kavla upp ärmarna och ta sig an Löfstad. Hennes omsorg om de små sakerna går igen i de nummerbroderade handdukarna, i de krusade örngottsbanden som rinner ut ur ett välfyllt linneskåp, i gardinupphängningarna med gyllene lagerkransar, i det voluminösa biblioteket med i huvudsak franska titlar. Och något för Emilie Pipers tid så ovanligt som vegetariska kokböcker. Biblioteket, där herrumsdoften av cigarrer ännu kan anas, är en skatt där udda saker som en publikation med håruppsättningar gömmer sig.
– Emilie Piper var petnoga med detaljerna, konstnärlig och kolossalt road av inredning, berättar Tova Sylvan.
I brev till husmamsellen skrev Emilie att det inte fick börja målas förrän hon godkänt nyansen. Men mamsellen tilläts själv att skapa vid vävstolen och Löfstad-gardinerna har blivit en klassiker. Emilie Piper lättade upp tung 1800-talsinredning med ljusa gardiner i ett rum och framhävde 1700-talet i ett annat. Hon lade ner oändligt mycket tid på inredningen. Den kanske största kraftsamlingen gjorde hon inför den stora konst- och industriutställningen i Norrköping 1906 som Oskar II skulle inviga. Då tog hon bland annat fram en av Brysselvävarna, som hade räddats från den stora branden 1750.
– Hon hade räknat med att ha kungen som gäst, hunnit planera menyn med bland annat gös och oroat sig för att inte smultronen och melonerna skulle hinna mogna. Men kungen fick förhinder och kom inte, det måste ha känts trist, säger Tova Sylvan.
Salongen blev återställd i all sin prakt och Emilie Piper gick vidare med att dra in kallvatten och installera ett av Sveriges modernaste badrum för sin tid. El fick slottet 1921 men aldrig elspisar. Tisdagar och fredagar fylldes den jättelika vedlåren i köket med ved framdragen av hästen Dick, vars namnskylt fortfarande hänger i herrskapsstallet. På Löfstad kan man inspektera grevinnans necessär med tandborstar och medikamenter. Hennes intilliggande skrivrum är ett mischmasch av stilar och syskrinet står framme på ett rokokobord.
– Emilie tyckte nog att det var ombonat, hon använde skrivrummet med många kuddar, puffar och mattor lite som vardagsrum, säger Tova Sylvan.
Sina kläder lät grevinnan sy hos drottning Victorias sömmerska, Augusta Lundin i Stockholm. Man kan se Emilie Pipers visitkort, fingra på kopplen efter hennes taxar Hans och Greta, nästan allt får man veta om fröken Piper. Men vem var hon egentligen, denna singelkvinna och adelsdam som blev myndig först vid 45 års ålder och förvaltade sitt arv så enastående?
– Sitt innersta tog hon med sig. Hon förstörde alla brevsamlingar och privata anteckningar innan hon dog, berättar Tova Sylvan, som har träffat en del av Emilie Pipers tjänstefolk.
– Hon var patriarkiskt korrekt och distanserad enligt engelskt adelsmanér. Men hon hade ett stort hjärta, gav alltid bröd till luffarna och gick själv runt bland stugorna.
Ödmjukt basade Emilie över en tjänste-stab på uppemot tio kvinnor och sex män. Gästrummen på slottets översta våning var flitigt frekventerade och det är lätt att föreställa sig hur vagnarna rullade in på slottsgården och gästerna togs emot av betjänter och husor. Och Löfstad slott fylls än i dag av fina blomsterarrangemang. Hennes sista önskan var: ”När så finns, skola blommor plockas in på slottet.”

Axel von Fersens minnessten i slottsparken.

Axel von Fersens minnessten i slottsparken.

NUVARANDE På Löfstad har tiden stått stilla
NÄSTA Jakt i konsten