• Vida gräsmattor omger Bernshammars herrgård som, i sin nuvarande form, började uppföras 1787.
  • Det lilla templet i parken. Ett porträtt av Annie Lorichs, Ers nåd, som hon titulerades, hänger i trapphallen.
  • En avgjutning av Johan Tobias Sergels Venus står i pelarrummet som från början var tänkt som paradsängkammare.
  • Louise Lorichs äger Bernshammar tillsammans med sin syster och en kusin. Detalj av en originaltapet framtagen på 1920-talet.
  • Dörröverstyckena i matsalen är från husets byggnadstid. Härifrån skymtas divanrummet med dess Sergelmedaljoner.
  • Den magnifika salongen har unika väggmålningar i pompejansk stil och en elegant causeusesoffa.
  • I Pelarrummet döptes barnen och här firades alla jular. Den gustavianska möbeln är omklädd i ett sidentyg.

Tidlöst på herrgården

Av Evelyn Pesikan Foto Erika Gerdemark
Bernshammars herrgård har varit i samma släkts ägo i över 200 år. Här levs ett modernt liv i ett 1700-talseldorado med ovanliga väggmålningar i pompejansk stil och medaljonger av Johan Tobias Sergel.

Det ståtliga vita huset syns på långt håll, men är på intet sätt särskilt häpnadsväckande i dessa trakter. Skinnskatteberg kan nämligen skryta med flest herrgårdar av alla Sveriges kommuner. För några hundra år sedan var regionen hjärtat i den blomstrande svenska järnbruksindustrin. Det kryllade av välbeställda brukspatroner och landets första smalspåriga järnväg drogs fram här. I dag är dessa trakter mer avsomnade än dynamiska, men på Bernshammar lever minnena av fornstora dagar. För nya besökare kan det vara lite svårt att avgöra vad som är fram- och baksida av byggnaden och att hitta till godsets huvud-entré, men allt klarnar när Nils Gardell tillsammans med sin kusin Louise Lorichs dyker upp.
– Herrgården har helt enkelt ingen baksida, bara två framsidor. Det är bara en av egenheterna här, berättar Nils och ler. I dag är det han som äger den anrika gården tillsammans med sin fru Caismarie och sina båda kusiner Louise Lorichs och Charlotte Roche-Lorichs.
Huvudbyggnaden på Bernshammar började byggas år 1787 av familjens anfader Fredrik Otto Hassel och var från början en sommarbostad, i första hand avsedd för representation.
– Huset var bebott från sådden och fram till älgjaktens slut, berättar Nils.
Han är pensionerad distriktslantmätare och bosatt på gården året runt sedan drygt 25 år tillbaka, medan kusinerna framför allt använder Bernshammar som fritidsboende. Som barn tillbringade de tre kusinerna alla sina sommarlov här. Halva bottenvåningen disponeras av Nils och Caismarie, och den andra halvan används av Louise och Charlotte. Övervåningen nyttjas gemensamt. Där har tiden stått stilla sedan Nils farmor, Annie Lorichs, drev hushållet. Annie, som gick bort 1954, var en driftig kvinna som styrde Bernshammar med järnhand. Hon var också den som rustade upp Bernshammar och hon var klok nog att göra en noggrann inventering av alla möbler och föremål.
– Farmor titulerades alltid ers nåd av sockenbor och tjänstefolk och vi barn fick aldrig tilltala henne utan tillåtelse. Hon hade en pytteliten pall där jag ibland nådigt fick sitta vid hennes fötter, berättar Louise.
Bernshammars omgivningar bjuder på en spännande vy. Det ligger flera små märkliga byggnader på ägorna och en fantastisk park omger herrgården. Men det mest iögonfallande är nog ändå det vackert gröna vattentornet i trä.
– Det byggdes 1904 och sägs vara det första privatägda vattentornet i Sverige, säger Nils. Här pumpades vatten från Hedströmmen upp för bevattning av trädgård och växthus.
En bit bort finns ett litet vackert lusthus som har ett fint, nyomlagt koppartak.
– Visst ser det ut som ett lusthus, men det har faktiskt varit ett utedass, förklarar Nils och visar upp långbänkarna med plats för fem vuxna och två barn.
Ena sidan av det lilla huset var avsedd för tjänstefolket, den andra för herrskapet. Barnen på Bernshammar var privilegierade, men det hindrade inte att de fick hjälpa till med allt möjligt.
–Vi brukade få skyffla och kratta alla grusgångar inne i parken, det var ett riktigt tungt arbete, minns Louise. Och min pappa, som var en passionerad ornitolog, brukade tvinga ut oss i ottan för att titta och lyssna på fåglar. Det fanns en kikare för alla i huset men jag kan inte påstå att jag tyckte det var särskilt kul med fågelskådning på den tiden.
Här finns också ett orangeri med ett utskjutande tak, en så kallad svanhals, som var dåtidens version av dagens solfångare.
– Dit tog man in växter för vinterförvaring och eftersom många var stora krävdes det rejäl takhöjd. På sommaren sattes krukorna med bland annat palmer och andra exotiska växter ut i trädgården, förklarar Nils och går vidare till det forna sädesmagasinet, ett stort stenhus som i dag används för bland annat konserter och teaterföreställningar.
Det är tack vare stöd från Riksantikvarieämbetet som de gamla byggnaderna har kunnat bevaras och under sommarhalvåret arrangerar ägarna visningar för allmänheten.
– De brukar vara uppskattade, säger Nils.
En annan intressant byggnad är det så kallade Templet som för tankarna till Grekland och antiken. Det är ett litet men ändå pampigt hus som tidigare fungerade som gästhus. Här har Louises sambo målat två tidstrogna porträtt av herrgårdens byggherre Fredrik Otto Hassel och hans fru Hedvig Charlotta.
– Det är verkligen en ynnest att ha tillgång till detta som vuxen och jag påminns om alla historier från förr som jag hört. Hur det under somrarna kom en ständig ström av prominenta gäster hit. Man tog promenader i engelska parken, bullriga brukspatroner drack punsch och kvinnornas klänningar frasade, berättar Louise.
Att herrgården varit i samma familjs ägo i över 200 år är tydligt. Här har många generationer lämnat spår efter sig. På nedre plan står farmor Annies skrivbord kvar och det är lätt att föreställa sig henne i arbete här.
– Allt ligger kvar i lådor och skåp, gamla anteckningsböcker, små minneslappar och almanackor. Det är spännande att gå igenom lådorna för man vet aldrig vad man kan hitta, säger Louise.
Nils tar upp en fickplunta med en buckla i.
– Tack vare den här räddades min mormors far, Otto Nordenfalk, till livet under dansk-tyska kriget 1864, berättar Nils. Otto besköts, men kulan som träffade honom studsade på pluntan och min anfader klarade livhanken.
Den riktiga guldgruvan på Bernshammar är övervåningen, eller snarare paradvåningen. Ovanför trappavsatsen står ett dockskåp från 1860 med ett myller av välgjorda och utsökta minidetaljer från ett högborgerligt hem. Farmor Annies porträtt hänger precis så att hon kan hålla ögonen på dockskåpet.
– Hon älskade att pyssla med dockskåpet och tillverkade ständigt små nya bidrag. Vi barn fick absolut inte leka med föremålen, bara stå på avstånd och beundra, säger Louise som ändå medger att de ibland smög upp och i hemlighet lekte med de små möblerna.
På ett bord bredvid dockskåpet står en antik variant av labyrint- och flipperspel som förmodligen skulle försätta leksaksexperten Peter Pluntky från Antikrundan i extas.
– Vi kallar det Kejsarspelet, det har alltid stått här och vi har inte funderat så mycket på om det är unikt eller ej, säger Louise och snurrar i väg en pjäs med hjälp av ett snöre.
Efter den eleganta matsalen ligger det så kallade Divanrummet med sin väggfasta soffa. Här satt damerna efter middagarna för att småprata. Två vackra medaljonger på väggen är utförda av mästerskulptören Johan Tobias Sergel (1740–1814) som var god vän till familjen. Samtliga tapetmålningar i paradvåningen är signerade Per Emanuel Limnell (1764–1861), också han en återkommande gäst i huset. Limnell var lärjunge till Louis Jean Desprez och kom med åren att bli både professor och hovmålare.
– Från början var det här en sängkammare. Vi är alla döpta i det här rummet med en gammal silvergrötskål som dopfunt och det var här som julklapparna delades ut, säger Nils och bekräftar att jularna på herrgården var helt i klass med Ingmar Bergmans Fanny och Alexander när det gäller överdåd och stämning.
Men det är den stora salongen som är det mest anslående av alla rummen – ett helt intakt 1700-talseldorado med mycket ovanliga väggmålningar i pompejansk stil signerade Per Emanuel Limnell. Inredningsmässigt går salongen i 1800-talsanda med en vacker causeusesoffa i centrum. Framför den öppna spisen finns också en eldskärm med det Lorichska vapnet broderat på siden. En mild blå färg dominerar färgsättningen. Den förre landshövdingen i länet, Mats Svegfors, ansåg att det här var ett av Sveriges allra mest bedårande rum.
– När människor visar sin uppskattning och ställer frågor om konsten och föremålen känner man en extra stark stolthet över att vara en del av Bernshammars historia, säger Nils. Det är en skattkista av minnen.

Louise, Nils och Caismarie trivs på godset.

Louise, Nils och Caismarie trivs på godset.

Kommentarer

Kommentera

2CF050767

Njutbart lantliv på Hornsunds gård

För mer än ett kvarts sekel sedan lämnade Madeleine och Carl Gustaf Mörner storstaden för Hornsunds gård. Här lever de som landsbygdsbor med hjärtat där naturen och friheten finns. Res med Gods & Gårdar – upplev Skottland i höst Det kan vara svårt att motstå frestelser. När Madeleine kom till Hornsunds gård i mars 1985 […]

Hjuleberg_01

Danskt arv på Hjuleberg

På godset Hjuleberg är det danska släktskapet väl synligt i både konst och arkitektur.

Jordberga fick sitt barockinspirerade utseende 1906 med hjälp av den danske arkitekten Glaesel. Till höger: Idéerna är många, men till en början är det viktigast för Carl-Adam och Marie att sätta sig in i den nuvarande verksamheten.

Nya tider på Jordberga

Inte ännu, men snart. På Jordberga gods i Skåne ska Otto och Catherine von Arnold lämna över stafettpinnen till äldste sonen Carl-Adam med fru Marie – ett generationsskifte som präglas av såväl traditioner som nytänkande.       Kommentarer Kommentera

1IMG_9509

Titta in i skånegården som det tog 25 år att färdigställa

Den gamla fyrlängade skånegården var i princip i spillror. Under ett kvarts sekel har Lena och Henrik Hellberg skapat ett charmigt och välkomnande hem byggt på kunskap och gediget hantverkskunnande. Prenumerera på Gods & Gårdar! Ett kvarts sekel, det är 25 år. Så lång tid har det tagit för Lena och Henrik att få sin […]

Huvudbyggnaden uppfördes 1772–73 av Carl Johan Ridderstolpe efter ritningar av Johan Sebastian af Uhr.

En dag att minnas på Fiholm

När Ninna och Christian Ivarsson skulle gifta sig var det naturligt att ha bröllopet på hennes släktgård Fiholm vid Mälarens strand. Det blev en oförglömlig dag.