Röken, hettan, hammarslagen och hästfororna har försvunnit. Endast forsens brus och en välhållen herrgård är kvar från industrins epok. Den gamla bruksmiljön är numera idealisk för avkoppling, naturupplevelser och kulinariska njutningar.

Hennickehammar, vackert beläget intill den blanka skogssjön, ligger lugnt och tyst efter 300 år av febril aktivitet.

Hennickehammars herrgård är nu målad i mjukt gul nyans, med grå fönsterfoder och engelskt röd spröjs.

Foto: Johanna Egemar

Hennickehammars herrgård är nu målad i mjukt gul nyans, med grå fönsterfoder och engelskt röd spröjs. Fasaden var förr röd med vita knutar men målades ljus år 1900.

–Det är forsen som gör att vi är här, säger Marcus Jansson med hög röst, för att höras över ljudet av vatten som faller fritt från 20 meters höjd.

Tillsammans med sin fru Petra Fagrell-Jansson äger och driver

Äkta paret Fagrell-Jansson äger och driver numera Hennickehammar. Tidigare var Petra anställd här i över tio år.

han Hennickehammars herrgård i sydöstra Värmland. Den gamla bruksmiljön blev herrgårdshotell på 1980-talet, efter ett halvsekel som semesterhem för Sveriges Köpmannaförbund. Både bastun ute på en udde i sjön och en fin liten
diversehandel med interiör från 1870-talet finns kvar från den tiden.

Men det var alltså vattenkraften som för ungefär 300 år sedan bestämde var bostaden för bruksägaren och hans familj skulle byggas. Järnhanteringen blev tidvis en mycket lönande verksamhet, huset byggdes ut efter hand och ägaren kom att kallas brukspatron.

I dag är ravinen med sin mäktiga fors invid herrgården ett vackert och dramatiskt stycke natur, ingen sotig och slamrande arbetsplats. Och patron på Hennickehammar är en kvinna. Den dagliga driften sköter nämligen Petra. Marcus hjälper till så ofta han kan för heltidsarbetet som byggprojektledare i Karlstad. Man kan säga att Petra har arbetat sig upp här. För drygt 15 år sedan började hon som extraanställd servitris vid stora fester och middagar. Hon återkom allt oftare, blev receptionist och fick gradvis större och mer övergripande ansvar. Och för tre år sedan kunde Petra och Marcus köpa rörelsen av de tidigare ägarna.

Vattenfallet i skogen intill formade Hennickehammars historia. Dess kraft var förutsättningen för bruksverksamhet under minst tre sekler.

Foto: Johanna Egemar

Vattenfallet formade Hennickehammars historia. Dess kraft var förutsättningen för bruksverksamhet under minst tre sekler.

–När vi tog över kändes Hennickehammar sedan länge som mitt andra hem. Tidigt blev jag ansvarig för bröllop och konferenser, och det är något jag väldigt gärna ägnar mig åt. Särskilt bröllopen är härliga att organisera. Allt måste klaffa och hela personalen är med på tåget, alla gör sitt yttersta och det är en sådan glädje i luften. Många brudpar håller jag kontakt med i ett helt år före denna speciella fest, vilket innebär att vi lär känna varandra. Givetvis försöker vi alltid tillgodose alla upptänkliga önskemål, berättar Petra.

Från hammare till hotell På 1500-talet beordrar Gustav Vasa utvinning av silver, zink och järnmalm i östra Värmland. Bergsfogden Erik Björnsson upprättar stångjärnshammare på Hennickehammar år 1606, huvudbyggnaden tillkommer antagligen i en första etapp. På 1780-talet byggs en andra våning.Bruket läggs ner 1889 och 1898 avlider ägaren, den färgstarka brukspatronen ”Hammern”. Vid sekelskiftet 1900 byggs stora huset om efter idéer av konstnären Christoffer Wallroth, svåger till ägaren Johan Wilhelm Ekman. Wallroth är morbror och fru Ekman är moster till Selma Lagerlöf, som kommer hit ibland.Herrgården är semesterhem under stor del av 1900-talet. I slutet av 1980-talet startar hotellverksamheten. I dag omfattar den 51 rum eller sviter, konferenslokaler och restaurang. Antalet anställda är 20, upp till 45 personer arbetar extra vid exempelvis bröllop och julbord.

Konferenserna är lite annorlunda, men allt måste förstås fungera även då. Helhetsupplevelsen är alltid lika viktig: maten, rummen, spa-anläggningen, kanoterna, bastun och de blomsterprydda salongerna … Att vara chef för ett hotell är ett arbete som aldrig tar slut.

–Det är snarare en livsstil. Jag tycker att det är väldigt roligt, även om det inte är många dagar på året som jag inte är här, säger Petra.

Till helger som jul och påsk dukas stora buffébord upp, numera även en söndag varannan månad. Allt fler gäster från trakten kommer hit för att äta.

–Det är vi väldigt glada över. Hög och jämn kvalitet är vårt signum. Att många verkar vara beredda att betala för det som är bra visar att vi är inne på rätt spår, menar Marcus.

Vackert uppdukad matsal i herrgården.

Herrgårdsmatsalen är ljus och inbjudande och sträcker sig genom flera rum.

I köket arbetar kvalificerade kockar och de verkar inte spara någon möda, vare sig på att leta upp råvaror eller att hantera dem. Att glädja gästerna är målsättningen, och faktum är att historien på sätt och vis går igen.

I receptionen blickar nämligen en annan Jansson i ägarlängden ner från ett porträtt. Det målades under 1800-talets andra hälft och föreställer den imposante patron ”Erk Johan”, allmänt kallad ”Hammern”. Han beskrivs som slagfärdig och kvicktänkt, redig och godmodig. Omgivningen tycktes enig om att han var född till solsken och glatt humör. Bland tidens brukspatroner var han en förgrundsgestalt; kommunalman och ledamot av riksdagen och kyrkomötet. Tillsammans med sin fru Matilda fick han elva barn. Inte ens det faktum att alla barnen dog förmörkade hans humör nämnvärt. Att han tvingades lägga ner både hyttan och smedjan år 1889 var förstås en motgång, men ”stora bruksdöden” tycktes inte förta livsglädjen. Mat och dryck, framför allt punch, var han mycket förtjust i. Ofta och gärna bjöd han vänner på middag, ett gediget smörgåsbord med allt vad som där hör till. Dörren stod
öppen för folk från när och fjärran. Precis som idag, med andra ord.

Badtunna vid brygga till den spegelblanka sjön Hemtjärn i Värmland.

Foto: Johanna Egemar

Badtunna på en av flera bryggor i sjön Hemtjärn, som ligger alldeles intill herrgården. Den vackra naturen är en stor tillgång.

Att traktens marker gömde skatter i form av silver, zink och järnmalm visste man tidigt. Under 1500-talet hade enklare tackjärn utvunnits och sålts till utlandet, där det anrikades
för att kunna smidas till exempelvis redskap, som såldes tillbaka för dyra pengar. För att slippa rundgången beslutade Karl IX år 1604 att stångjärnshammare skulle anläggas i riket.

Här vid forsen anlades en manufaktursmedja, Sverige första, för tillverkning av hackor, spikar, ankare, sågblad och band. Även själva stångjärnhammarna drevs av den välsignade forsen. Småningom blev exporten stor. Transporterna gick på hästjärnvägar och båtar genom sjösystemen till Göteborg och ut i världen. Men mot slutet av 1800-talet, efter 300 år, blev de små bruken omoderna och olönsamma. Av de 79 värmländska bruk som fanns vid seklets början hade 40 lagts ner.

Även i Hennickehammar gick epoken i graven, för att följas av en ny – tystare och lugnare. Ingen bankar längre på glödande järn, däremot lite lätt på finfina biffar. 

Läs mer: Laga vilt och vackert från bruksherrgårdens kök

 

NUVARANDE Hennickehammars herrgård – gott liv vid forsen
NÄSTA Upplev Grand Antiques Art & Design med oss!